Beyond the obvious

Han kommer in och har en väldigt oroväckande min, as if i'm not worried enough tänker jag för mig själv och frågar därefter läkaren vad som är fel. Han kollar ner på mappen som han har i handen kollar upp igen och får ett skinande leende, jag däremot kan inte le tillbaka eftersom att jag förstör inte riktigt vad han menar. Han kommer närmre lägger ena handen över min axel och säger "Oroa dig inte, du är frisk och vi kan omedelbart operera din make". Jag hoppar och skriker av glädje, springer till min man som står där med Francine och berättar de goda nyheterna.
Nu är det bara att söva ner och om några timmar så mår han förhoppningvis mycket bättre! Vanliga "check ups" sker inför operationen samt förberedelser, ja vanliga saker .. Men nu är de domenic som är orolig för mig om jag kommer klara det eller inte, men det bryr jag mig inte om så fort de söver ner honom så kommer han inte vara medveten om något och kan alltså inte stoppa denna operation.
Nu är det dags!

Francine bestämde sig för att flytta in fram tills både jag och domenic kunde ta han om barnen då han inte hade egna ansvar förutom jobbet så var det inga problem för henne samtidigt mycket enklare istället för att dagligen ta hand om barnen efter jobbet och därefter gå till sig. Så jag behövde inte oroa mig över det utan bara hur det skulle gå för min älskade och om han skulle klara av all väntan, förhoppningsvis skulle han hitta en donator, visst vill jag att han ska få en del av mig jag är villig att ge honom allt men jag vill inte att något ska hände honom så hoppas han hittar något innan dess.
Dagarna går, och han blir bara värre och värre läkarna vet inte hur långt tid han har kvar och gör allt för att hitta någon annan som matchar men ännu finns det ingen, men eftersom att vi är först i listan så har de sagt att vi ej behöver oroa sig. Men hur kan de säga så när min man är mellan liv & död, vilken sekund som helst kan han falla och allt detta för en jäkla infektion som jag har i njuren .. Barnen är för små vill inte att de ska offra sina liv, sånna operationer kan vara riskabla och de har ju knappt hunnit se världen än, men ändå kanske de kan rädda sin far och se världens tillsammans med honom, men tänk om någon av de inte klarar sig, då kommer jag leva i skuld i resten av mitt liv och det klarar jag inte av nej, vi klarar det här säger hon till honom och håller i hans hand. En vecka kvar och infektionen är borta, eller låt oss hoppas det hoppas det inte sker fler komplikationer för jag står inte ut vi måste göra nånting. Francine har erbjudit sig att testa sig och kolla ifall hon kan donera sin njure men det tar ändå en vecka till att resultaten kommer så då kan vi lika gärna köra på med min. En vecka har gått, och jag sitter inne i läkarens kontor i väntan på resultatet av dessa otroligt långa och hemska 21 dagar, kan han skynda sig! Någon öppnar dörren ..

Vi har suttit här i timmar och ännu har läkaren inte kommit och gett oss svar på resultatet. Tänk om jag inte kommer kunna hjälpa min man är detta verkligen ett sett jag förtjänar att förlora honom på? Ifall vi inte matchar betyder det alltså att detta kan vara hans sista dagar i hans liv. Vem ska jag då leva för? Och barnen vad händer med de? Dessa frågar ställer jag mig själv och märker knappt av att läkaren kommit tagit Domenic för att gå en sväng och prata, men när jag vaknar upp springer jag dit och frågar.
-"Berätta då, kommer jag kunna ge honom min njure eller inte?"
-"Du har en njurinfektion för tillfället och kommer tyvärr inte kunna donera bort den förän om 21 dagar då du kommer äta medicin och därefter får vi se ifall du kommer klara av denna transplantation eller ej."
-"Men vad kommer då hände med Domenic, kommer han klara av att vänta så länge, 3 veckor är inte en kort period nu när han är i detta tillstånd."
-"Ja, förhoppningvis så kommer han göra det men under tiden så kommer vi kolla ifall någon annan matchar med honom och som kan donera sin njure."
Kan inte säga att dessa ord som läkaren sa var lugnande men det känns lite skönare nu att få veta att jag kan ge honom en del av mig. Vi delar på allt, därför ska inte heller en simpel njurinfektion stoppa mig, säger jag för mig själv och glömmer helt bort Domenic och att han pratar med mig. Tydligen så måste jag läggas in på sjukan för att inte bli smittad av något annat då mitt imunförsvar inte är så starkt för tillfället och det samma gäller Domenic. Francine min allra bästa vän har ställt upp om att ta hand om barnen eftersom att varken jag och Domme kan ta hand om de just nu, så snällt av henne.