Del 2.
Francine bestämde sig för att flytta in fram tills både jag och domenic kunde ta han om barnen då han inte hade egna ansvar förutom jobbet så var det inga problem för henne samtidigt mycket enklare istället för att dagligen ta hand om barnen efter jobbet och därefter gå till sig. Så jag behövde inte oroa mig över det utan bara hur det skulle gå för min älskade och om han skulle klara av all väntan, förhoppningsvis skulle han hitta en donator, visst vill jag att han ska få en del av mig jag är villig att ge honom allt men jag vill inte att något ska hände honom så hoppas han hittar något innan dess.
Dagarna går, och han blir bara värre och värre läkarna vet inte hur långt tid han har kvar och gör allt för att hitta någon annan som matchar men ännu finns det ingen, men eftersom att vi är först i listan så har de sagt att vi ej behöver oroa sig. Men hur kan de säga så när min man är mellan liv & död, vilken sekund som helst kan han falla och allt detta för en jäkla infektion som jag har i njuren .. Barnen är för små vill inte att de ska offra sina liv, sånna operationer kan vara riskabla och de har ju knappt hunnit se världen än, men ändå kanske de kan rädda sin far och se världens tillsammans med honom, men tänk om någon av de inte klarar sig, då kommer jag leva i skuld i resten av mitt liv och det klarar jag inte av nej, vi klarar det här säger hon till honom och håller i hans hand. En vecka kvar och infektionen är borta, eller låt oss hoppas det hoppas det inte sker fler komplikationer för jag står inte ut vi måste göra nånting. Francine har erbjudit sig att testa sig och kolla ifall hon kan donera sin njure men det tar ändå en vecka till att resultaten kommer så då kan vi lika gärna köra på med min. En vecka har gått, och jag sitter inne i läkarens kontor i väntan på resultatet av dessa otroligt långa och hemska 21 dagar, kan han skynda sig! Någon öppnar dörren ..
