Beyond the obvious

Jag minns när jag var yngre innan jag börja gymnasiet och gjorde mina 4 transfers så längtade jag som in i helvete tills den dagen då jag var den som skulle få bära på kapten hatten och skrika som en galning tills jag inte hade någon röst kvar dagen efter, vakna med världens hangover och ha världens mest minnesvärda allra bästa dagen man någonsin kan ha men nu när den dagen närmar sig vet jag inte om jag ser fram emot den lika mycket som jag gjorde då. Nu känns det nästan som att tiden går för fort och att jag bara vill uppfinna en maskin som stannar tiden vi är på just ni till all evighet. Alla skivor som man går på just nu gör att man tänker till varje gång man kommer hem, snart är det verkligen över. Idag är det exakt en månad kvar, 4 veckor, 31 dagar tills jag tar studenten efter 12 års lallari har vuxenlivet nu kommit. Jag som har kommit att älska min klass så jädrans mycket känner att jag verkligen inte vill lämna allt. För om en månad exakt kommer allt detta bara vara ett minne, ett underbart minne. Samtidigt som man känner längtan och glädje känner man även en otrolig sorg. Detta kommer verkligen hända, det är inte vi bara säger utan det kommer verkligen hända och det finns ingen som har makten att stoppa det förutom the man upstairs så jag har bestämt mig för att utnyttja varenda lilla hundradel, den är verkligen dyrbar för snart lär jag vakna i tårar för att jag lämnat SP3G för gott. Hur mycket man än säger att man kommer hålla kontakten så kommer det aldrig vara som det är nu.. Länge leve SP3G!